The Untamed

Igår var jag ute på konsert. För en gångs skull var det inget klassiskt dravel, för er som blivit trött på mina vaga skriverier om sånt. The Untamed spelade på Klubi och jag måste säga att jag nog inte förväntade mig något speciellt av ett band med det namnet. Men ibland ska man skita i bandnamn, för fy fan vilket flyt dom hade! Det är bara så skönt när nån gör det på riktigt.


The Untamed Myspace

Tråkig litteratur (nu börjar jag igen)

Jag läser ett kapitel ur Ingmar Bengtssons bok Musikvetenskap från 1973. Det hör till undervisningen att läsa stycken ur en bokajävel så föråldrad att man när man öppnar den får en dos lukt av den uttråkan och leda som upplevts under de nästan 40 år som folk har spenderat tillsammans med boken.

"Den snabbt växande produktionen av musikvetenskapliga arbeten och s.k. monumentautgåvor med inriktning på enskilda betydande tonsättare eller kompositionsregler kan här blott antydas med några få exempel."

Å ena sidan är produktionerna av musikvetenskapliga arbeten snabbt växande, men VAD är det som blott kan antydas med några få exempel? Jag är helt förvirrad. Snabb, men få exempel? Va?

Griegs Ballade in G minor

Nåja, nu ska jag äntligen komme med något som jag tycker OM!
Nämligen Edvard Griegs Ballade in G minor, Op. 24.
Påtagande smärtsamt verk, som jag har hört i nån dokumentär nån gång att Grieg själv bara kunde spela en gång, sen bröt han ihop av sorg och blev sängliggande, spelade den sen aldrig mer.

Jag vet ingenting, därför kan jag uttrycka mig om vad som helst

Jag är beredd att avfärda Schönbergs Fantasy for violin with piano accompaniment Op. 47 som "bara skit." Ett violinstråk här. Ett plong där. Nåt fånigt ackord som inte hör hemma nånstans. Inget sammanhang. Nåt tolvtonssystem uppbyggt från den kromatiska skalan ska han ha använt sig av.
Det här är nöjet med att vara en fånig förstaårsstuderande som inte har en aning om någo. Man kan säga vad som helst. Nån kanske skulle kalla det för arrogans. Jag tycker nu att idén med en sån här blogg är att man ska få skriva just vad man tycker om allt och sen komma med (ytterst lite) information. Just kidding. Nog vill man ju komma med lite sakkunskap och sånt där sen också. (Nån gång.)
Men vem behöver alltså sånt här dissonant dravel som söker effekt bara för effektsökeriets skull? Kanske är där nån djupare innebörd och nånting jag inte hör, vänta ska jag googla.

På answers.com hittar jag Schönbergs egna ord från 1934 "I will not show you that my music is beautiful. You know it is not; I know it is not."
Just så. Ingen skönhet är han ute efter. Vad missvisande att karln heter SCHÖNberg dåh. Höhhö. Om Fantasy for violin with piano accompaniment Op. 47, står det att "it represents the height of the composer's twelve-tone complexity and the complete subordination of aural concerns to those of rigorous order and derivation." (John Palmer.)
Just så. Jag vet verkligen ingenting.

Trött professor

Har just varit på en kurspresentation som hölls av en ganska skrämmande omotiverad lärare. Han konstaterade att skalan för aktiva musicerande mänskor ungefär går såhär: är man riktigt duktig så blir man nån slags solomusiker, är man lite sämre så hamnar man i en orkester, sen blir man orkesterledare, sen ännu nåt, och sen blir man lärare, och först sen blir man musikvetare.
Hallå, alltså jag trodde att jag gjorde det här för att jag ville, var intresserad och inte för att jag hade misslyckats på nåt sätt! Tala om att göra första årets studenter omotiverade helt från början.
Nå väl, han har väl blivit trött av att varje år introducera nya elever till musikvetenskapen, för att sen se dom droppa av en efter en, läsa deras kråkfötter till kursdagböcker och halvdana arbeten och lyssna på deras dumheter.
Fananamma, beror detta på att dom flesta nya studeranden är trötta och omotiverade från början? Varför kan inte folk jobba i några år eller göra något annat efter gymnasiet så känns det sen bannemej så mycket roligare att studera?
Jag blir så trött på mänskor och deras brist på vilja och ambition. Jag var själv helt likadan som 20-åring.

Borde jag döpa om den här bloggen till L:s klagblogg istället?

Uppträdande och tråkkonsert

Jag var på konsert igår, det var jazz, lite improvisation, lite folkvisor och sånt där, på trombon, piano och trummor. Alla som spelade var aktiva yrkesmusiker. Ibland när såna här på sitt områda kunniga mänskor uppträder, så blir det bara skit. Nu kommer jag igen här och kritiserar sånt som jag inte vet något om, men jag anser att man nu som musiker 1) ska komma med något originellt, åtminstone försöka, så att folk minns och vill se en igen, 2) ska utmana sig själv och prova på nya sätt att spela, få influenser från olika håll och vara i ständig utveckling.
När jag såg på den här ensamblen igår och såg hur de spelade, var jag konstant underwhelmed, vad det nu sen kan heta på svenska. Jag visste att inget utöver det förväntade skulle hända. Kompositören hade till och med komponerat inom de ramar för vilka han har lärt sig "kompositionens grunder" eller nåt liknande. Till och med när man är avantgardistisk, ska man tydligen hålla sig inom avantgardismens genre.
Sen det här med improvisation. Jag anser att bara såna som vågar improvisera på riktigt och som nästan får en religiös upplevelse av det, behöver uppträda med improvisation. Igår lät improvisationen bara som en rutinmässig övning. Först pianot, sen trombonen, sen trummorna. Jag förstår att det måste finnas ett system fast man ska ha fria tyglar, men ändå. Gör nånting spännande då när du får ditt solo. Dra inte samma favoritgrej opponer.
Sen drog dom mitt i allt en strof av En sjöman älskar havets våg i en improvisation och jag såg en tant le igenkännande. Huvudnickning, "den där vet jag." Sätter dom in såna där banala valsstrofer så att "vanligt folk" ska känna sig musikaliska och uppmärksamma?
Och vad är det med jazzmusiker och utbildade musiker överhuvudtaget och dessa evinnerliga svenska visor som det alltid konstnärligt ska traggas opponer med? Kan dom inte göra en jazzimprovisation av Smack my bitch up snart? Måste vi alltid höra Ut i vår hage och Visa från utanmyra?

Olivier Messiaen

Jag försöker läsa en tjock bok om klassisk musik och i den nämns ibland spännande namn. Ett av de här namnen som dök upp är Olivier Messiaen, fransk kompositör som levde 1908-1992. "Olivier Messiaen lade tonvikten vid egendomliga rytmer och mysticism i sina verk "..." står det, och det måste man ju kolla upp. (ur Klassisk musik av Phil G. Goulding)
När jag sätter på Le banquet Celesté från 1926 från Spotify blir jag direkt förstummad, sådär som att man bara måste sitta ner och låta sig föras hän av det man hör. Det är därför jag tvingas skriva ner något om det. Det är nedtonad orgelmusik som inte försöker något. Långt uthållna ackord och sen svängningar som påminner mig om nån film, nån såndän mörk film som det mest regnade i.
Jag hör vidare och det blir mera piano, mer experimenterade men fortfarande ganska fritt, riktningslöst.
Gobben tillhörde inte någon särkild riktning, utan hade sin egen stil, läser jag i Wikipedia. Hans mamma skrev poesi medan hon väntade honom och förutspådde att han skulle bli konstnär. Messiaen som själv var starkt katolskt troende (!) sade att dikterna till en viss grad har lagt grunden för hans liv.

Nåjo, sen när man hör Oiseaux Exotiques så tycker jag att det nu blir lite artsy-fartsy warning här. Inte för att jag ska komma och säga vad jag tycker att kända kompositörer borde ha gjort, men eftersom Messiaen fascinerades av fågelsång och ville inkorporera fågelsång i sina verk vill jag ställa mig frågan; kan man inte låta fågelsången vara istället?
Jag tycker det blir lite fånigt när man ska härma och låta som fåglar med piano, flöjter, trianglar och slaginstrument medan fåglarna gör det helt automatiskt utanför. Som experiment är det väl skitroligt, men hallå, jag ska faktiskt sitta här och lyssna utan att få vara med.