All that jazz och titta så långt jag pissar

Vi har två dagars dubbelföreläsning om jazzmusik. Jazzmusik är ett ganska outforskat område för mig och jag finner mig ofta kluven inför jazz; antingen är det underbart eller så kan det vara oerhört irriterande, eller till och med intetsägande. Jag vet att det finns en drös Miles Davis-skivor som man borde lyssna på, men så ska man veta vilken skiva man ska lyssna på för att han har gjort en massa och alla är olika.
Jag vet att jazzmusiker har olika uttryckssätt och att det kan funka skitbra eller så inte alls. Jag vet att jazzpubliken ofta är ganska fåfäng, kritisk och kräver total tystnad på krogen, de ska få sitta och följa med och applådera på rätt ställen, beundra och kritisera, inte prata. Uppnår man nån slags extas så är den tillbakadragen, man kan inte gå ut på golvet och vråla och mosha för att man tycker att det är så bra.

Efter föreläsningarna tycker jag att jag förstår ännu mindre om jazz. Jag begriper att det finns vissa standards som man följer när man spelar jazz, att man kan lära känna musiker och lära känna deras sätt att spela och att det är lite knepigt att vara samspelta, just för att musiken ofta är så totalt omväxlande och man ska vara snabb i tanken och hänga med, nästan vara en takt före hela tiden och veta vart kompet är på väg.
Det slår mig att jazz ofta är som en slags kommunikation musikerna emellan. Många jazzmusiker har utvecklats till ena slags robotar som hellre trumpetar än diskuterar. Det får man väl acceptera, men måste man lyssna på det? Jag tycker att det kan bli jävligt enformigt med dessa AABA-uppbyggnader med långa solon emellan, solon som egentligen bara finns där för att musikern ska få frihet att uttrycka sig, ja det är väl bra. Men för vem uttrycker han sig? Jo, kanske främst för andra musiker. Jag menar inte att omusikaliska inte skulle kunna ta del av en bra jazzkonsert, det kan helt säkert vara givande att se på när duktiga musiker uttrycker sig, men tillåt mig säga att hela uttryckssättet är jävligt gubbigt, det är lite "titta så långt jag pissar" över det hela.

Ja, jag börjar ofta prata om "duktiga musiker" med en negativ ton. Varför är det negativt med duktighet? I don't know. Det är väl inte negativt? Men det är kanske då avsaknaden av allt annat än duktighet. Var är lyhördheten, nyskapandet, det omväxlande, det förvånansvärda? Var är det som är tillgängligt för den som inte pratar saxofon- gitarr- eller trumpetspråk? Kanske det inte behöver finnas där. Nä, det gör det inte.

Året som gått

Tadajdajdaj. Det har inte blivit så mycket skrivet här och nu är snart skolåret slut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här bloggen. Tänkte ju att det på nåt sätt automatiskt skulle dyka upp en hel del tankar om musik i och med musikvetenskapen, och det gjorde det också, men allt känns fortfarande så nytt, och ja, gammalt på samma gång. Orka skriva om Beethoven liksom. För jo, vi har pratat om hela konstmusikens historia från före vår tid via barocken och framåt, inte så intressant. Eller jo, jätteintressant så klart. För mig. Men inget nytt.
Borde kanske summera det här året på något sätt.
Höstterminen: väldigt lärorik. Mycket nytt och en kurs om musikfeminism och Susan McClary och sånt som var en ögonöppnare för mig. En bra gästlärare som sedan slutade.
Vårterminen: en enda lång koma. Min avtagande entusiasm, lite upp, lite ner.
En otroligt bra barockkurs, ett uppvaknande när det gäller barockmusik. Passacaglia och sånt. Många besvikelser, såna där gästlärare som inte tillför nåt riktigt. Ens eget klagande därpå som inte gör nånting nåt bättre. Otroligt nog helt godkänt och allt i ett prov med steganalys. "Jag skulle säga att stycket har en viss funktionsharmonik även om inte direkt I, IV, V, I är använt (utan I, VI, IV och VII i versen)" och att man menar nånting med det. Blablabla.
Återkommer.