A Stravinsky portrait

Och nu är jag nog så kär. Råkade se en dokumentär på Yle Teema om gobben Stravinsky, och man kan visst se den på Arenan ett par dagar ännu, men det är i alla fall frågan om A Stravinsky Portrait, USA 1966 ifall nån skulle råka hitta den.
Dokumentären skildrar Stravinsky i kanske 80-årsåldern hemma i Hollywood, och den är gjord i modern jag-har-kameran-på-och-du-bara-är - anda. Man får se hur Stravinsky hittar tryckfel i sina noter, hur han förhåller sig till komponerandet i sig (han bara måste komponera, det njuter han mest av medan resultatet inte är lika intressant), han kommenterar sitt ungdomliga Wagnerhat och konstaterar att man ändrar sig med tiden
"Nuförtiden ogillar jag samma saker av andra orsaker". Han pratar om musikkritiker och hur de alltid kritiserar fel saker, han säger att han älskar disharmonier (vilket inte är svårt att förstå när man hör hans kompositioner) men att "man är riktigt duktig först när man kan vara intressant utan att använda sig av disharmonier."
Överlag ett mycket intressant dokument historia.

Beethoven

Lyssnar på Beethovens Grosse Fuge (op 133) som han skrev efter att han hade blivit döv på 1820-talet. Enligt Natur och Kulturs musikhistoria hade de dåtida lyssnarna mycket svårt att ta till sig Beethovens sista stråkkonserter, och man ansåg att han hade "överskridit gränserna för vad som var tillåtet och förståeligt."

Ok, detta blir mitt första trevande försök till nån slags fån-analys. Jag vill skriva sånt som desperation och splittring, malande rastlösa violiner som monotont spelar på lalalalalalalala i slumpmässiga skalor. Så byter temat och det blir mer tadattadattada tadattadattada, men fortfarande denna splittring, som om han ville visa att han gav blanka fan åt dåtidens harmoniregler och sätt att bygga upp musik på.
Det är märkvärdigt att tänka sig att han faktiskt var döv när han skrev detta, i vissa skeden vill man fråga sig om han faktiskt hade en aning om hur det här egentligen skulle låta? Men det är klart att han hade det.
Beethoven var en spännande karl. I motsats till Mozart som först komponerade allt klart i sitt huvud och sedan skrev ner prydliga noter, är Beethovens noter fulla av kluddar, omändringar och noteringar (enligt Natur och Kulturs musikhistoria).
Mozarts verk är fler än 600 (enligt Köchels numrering (KV) vafan det nu sen är) och Haydyn gjorde ännu mer, men Beethovens opusnumrerade verk är inte mer än ca 135. Man får en känsla av att han aldrig var riktigt nöjd, och det är detta slags svårfångade missnöje jag tror mig höra i hans musik.

Dosa mig hit (och dosa mig dit)

Det här ska bli min musikblogg. Här är det meningen att jag ska fundera på sånt som jag tycker att behöver funderas på i och med mitt musikstuderande.
När jag var liten hatade jag ljudet av violiner. Jag kunde inte förstå hur man ville spela något så tråkigt som klassisk musik och tyckte att det var fånigt effektsökeri när det lät så mycket bättre att bara spela på gitarr. Idag lyssnar jag mest på stämningar och melodier och låter mig avskräckas och förföras som det behagas. Jag antar att musiksmaken med tiden förändras lite som när man som liten tycker att oliver är äckliga men sen lär sig tycka om dom och till och med älska olivjävlarna.