Vi har kandidatuppsatsmöte. Vi är tre studerande och en överaktiv, ny norsk handledare som jag borde gilla, för att vi har nästan exakt samma intresseområden. Hon pratar om sina barn, om dottern som är i Kina "och upptäcker världen", om sonen som bor i källaren och "börjar gå sin egen väg". Hon pratar om sin doktorsavhandling, hela tiden. Om hur det aldrig hade talats om personen hon skrev om innan hon skrev denna banbrytande avhandling. Om hur hon hittade något viktigt papper som hade funnits där hela tiden, som ingen visste om. Hon hittade det här pappret! Det är ju fantastiskt!
Vi diskuterar. Jag berättar om min forskningsplan och hon sätter på en video, My boobs are ok med Lene Alexandra Øien. Hur vi än gör så hamnar vi tydligen alltid i Norge. Lene dansar omkring med brösten gungande. "Hon kanske provocerade, vem vet? Den här videon startade en stor debatt i Norge." Lene har ingenting med min forskningsplan att göra. Men hon är en bra start på dagen, tycker handledaren. Alla ler artigt.
Handledaren föreslår att vi nästa gång ska kasta om rollerna lite, undrar hurtigt om någon av oss vill leda mötet. Jag märker att hon blir besviken för att jag inte ropar: JA! JAG KAN DRA NÄSTA MÖTE! För jag vill inte dra något möte. Det finns en orsak till att jag sitter på den här sidan av bordet och hon på den andra. Jag vill inte dra några seminarier. Jag vill inte vara med och leka nån pedagogisk gubben-i-lådan-lek och låtsas att det är givande med nåt "nu byter vi roller"-bullshit. Jag vill ha hjälp. Jag vet inte hur man skriver sånt här. Men det tycks inte vara viktigt alls, hur man skriver.
I inlärningsdagboken skriver jag att "det var meningsfullt att byta åsikter och idéer med allihopa." Jag tror ibland att man skriver inlärningsdagböcker så att föreläsarna ska tro att de faktiskt åstadkommer något, så att de efter veckoslutsfyllan minns vad det var de höll på med på jobbet. Jag kommer att bli en svart tunna av bitterhet om det inte händer något bra snart. Kan man få någon som kan något, nån gång på riktigt? Hallå? Nån som kan något?
torsdag 22 september 2011
tisdag 20 september 2011
Kandidags
Det är kandidatavhandlingsdags. Jo, här går det undan! Andra året och det är bara prestera, prestera, prestera från mitt håll! Man ska smida medan järnet är varmt, eller hur det nu heter. Man ska fan jobba, när man inte har annat att göra. Dessutom är det roligare än det mesta.
I alla fall, efter många om och men har jag nu bestämt mig för att trots allt skriva nån form av kandidatavhandling. NU! Enligt mina uträkningar borde jag få en sådan klar på någon månad, med lite disciplin och väl utvalda bibliotekstimmar. Jag har tänkt läsa igenom HBL:s konsertrecensioner under ett år samt se på hur dom beskriver musik, vilken folkgrupp recensionerna medvetet eller omedvetet är riktade till, om man kan hitta någo sociala koder i texterna, om det blir karla-karl-aktigt alltid när det handlar om rockmusik, osv. Jag tror jag kan hitta riktigt saftiga saker.
I alla fall, efter många om och men har jag nu bestämt mig för att trots allt skriva nån form av kandidatavhandling. NU! Enligt mina uträkningar borde jag få en sådan klar på någon månad, med lite disciplin och väl utvalda bibliotekstimmar. Jag har tänkt läsa igenom HBL:s konsertrecensioner under ett år samt se på hur dom beskriver musik, vilken folkgrupp recensionerna medvetet eller omedvetet är riktade till, om man kan hitta någo sociala koder i texterna, om det blir karla-karl-aktigt alltid när det handlar om rockmusik, osv. Jag tror jag kan hitta riktigt saftiga saker.
söndag 31 juli 2011
söndag 17 juli 2011
fredag 15 april 2011
All that jazz och titta så långt jag pissar
Vi har två dagars dubbelföreläsning om jazzmusik. Jazzmusik är ett ganska outforskat område för mig och jag finner mig ofta kluven inför jazz; antingen är det underbart eller så kan det vara oerhört irriterande, eller till och med intetsägande. Jag vet att det finns en drös Miles Davis-skivor som man borde lyssna på, men så ska man veta vilken skiva man ska lyssna på för att han har gjort en massa och alla är olika.
Jag vet att jazzmusiker har olika uttryckssätt och att det kan funka skitbra eller så inte alls. Jag vet att jazzpubliken ofta är ganska fåfäng, kritisk och kräver total tystnad på krogen, de ska få sitta och följa med och applådera på rätt ställen, beundra och kritisera, inte prata. Uppnår man nån slags extas så är den tillbakadragen, man kan inte gå ut på golvet och vråla och mosha för att man tycker att det är så bra.
Efter föreläsningarna tycker jag att jag förstår ännu mindre om jazz. Jag begriper att det finns vissa standards som man följer när man spelar jazz, att man kan lära känna musiker och lära känna deras sätt att spela och att det är lite knepigt att vara samspelta, just för att musiken ofta är så totalt omväxlande och man ska vara snabb i tanken och hänga med, nästan vara en takt före hela tiden och veta vart kompet är på väg.
Det slår mig att jazz ofta är som en slags kommunikation musikerna emellan. Många jazzmusiker har utvecklats till ena slags robotar som hellre trumpetar än diskuterar. Det får man väl acceptera, men måste man lyssna på det? Jag tycker att det kan bli jävligt enformigt med dessa AABA-uppbyggnader med långa solon emellan, solon som egentligen bara finns där för att musikern ska få frihet att uttrycka sig, ja det är väl bra. Men för vem uttrycker han sig? Jo, kanske främst för andra musiker. Jag menar inte att omusikaliska inte skulle kunna ta del av en bra jazzkonsert, det kan helt säkert vara givande att se på när duktiga musiker uttrycker sig, men tillåt mig säga att hela uttryckssättet är jävligt gubbigt, det är lite "titta så långt jag pissar" över det hela.
Ja, jag börjar ofta prata om "duktiga musiker" med en negativ ton. Varför är det negativt med duktighet? I don't know. Det är väl inte negativt? Men det är kanske då avsaknaden av allt annat än duktighet. Var är lyhördheten, nyskapandet, det omväxlande, det förvånansvärda? Var är det som är tillgängligt för den som inte pratar saxofon- gitarr- eller trumpetspråk? Kanske det inte behöver finnas där. Nä, det gör det inte.
Jag vet att jazzmusiker har olika uttryckssätt och att det kan funka skitbra eller så inte alls. Jag vet att jazzpubliken ofta är ganska fåfäng, kritisk och kräver total tystnad på krogen, de ska få sitta och följa med och applådera på rätt ställen, beundra och kritisera, inte prata. Uppnår man nån slags extas så är den tillbakadragen, man kan inte gå ut på golvet och vråla och mosha för att man tycker att det är så bra.
Efter föreläsningarna tycker jag att jag förstår ännu mindre om jazz. Jag begriper att det finns vissa standards som man följer när man spelar jazz, att man kan lära känna musiker och lära känna deras sätt att spela och att det är lite knepigt att vara samspelta, just för att musiken ofta är så totalt omväxlande och man ska vara snabb i tanken och hänga med, nästan vara en takt före hela tiden och veta vart kompet är på väg.
Det slår mig att jazz ofta är som en slags kommunikation musikerna emellan. Många jazzmusiker har utvecklats till ena slags robotar som hellre trumpetar än diskuterar. Det får man väl acceptera, men måste man lyssna på det? Jag tycker att det kan bli jävligt enformigt med dessa AABA-uppbyggnader med långa solon emellan, solon som egentligen bara finns där för att musikern ska få frihet att uttrycka sig, ja det är väl bra. Men för vem uttrycker han sig? Jo, kanske främst för andra musiker. Jag menar inte att omusikaliska inte skulle kunna ta del av en bra jazzkonsert, det kan helt säkert vara givande att se på när duktiga musiker uttrycker sig, men tillåt mig säga att hela uttryckssättet är jävligt gubbigt, det är lite "titta så långt jag pissar" över det hela.
Ja, jag börjar ofta prata om "duktiga musiker" med en negativ ton. Varför är det negativt med duktighet? I don't know. Det är väl inte negativt? Men det är kanske då avsaknaden av allt annat än duktighet. Var är lyhördheten, nyskapandet, det omväxlande, det förvånansvärda? Var är det som är tillgängligt för den som inte pratar saxofon- gitarr- eller trumpetspråk? Kanske det inte behöver finnas där. Nä, det gör det inte.
söndag 10 april 2011
Året som gått
Tadajdajdaj. Det har inte blivit så mycket skrivet här och nu är snart skolåret slut. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den här bloggen. Tänkte ju att det på nåt sätt automatiskt skulle dyka upp en hel del tankar om musik i och med musikvetenskapen, och det gjorde det också, men allt känns fortfarande så nytt, och ja, gammalt på samma gång. Orka skriva om Beethoven liksom. För jo, vi har pratat om hela konstmusikens historia från före vår tid via barocken och framåt, inte så intressant. Eller jo, jätteintressant så klart. För mig. Men inget nytt.
Borde kanske summera det här året på något sätt.
Höstterminen: väldigt lärorik. Mycket nytt och en kurs om musikfeminism och Susan McClary och sånt som var en ögonöppnare för mig. En bra gästlärare som sedan slutade.
Vårterminen: en enda lång koma. Min avtagande entusiasm, lite upp, lite ner.
En otroligt bra barockkurs, ett uppvaknande när det gäller barockmusik. Passacaglia och sånt. Många besvikelser, såna där gästlärare som inte tillför nåt riktigt. Ens eget klagande därpå som inte gör nånting nåt bättre. Otroligt nog helt godkänt och allt i ett prov med steganalys. "Jag skulle säga att stycket har en viss funktionsharmonik även om inte direkt I, IV, V, I är använt (utan I, VI, IV och VII i versen)" och att man menar nånting med det. Blablabla.
Återkommer.
Borde kanske summera det här året på något sätt.
Höstterminen: väldigt lärorik. Mycket nytt och en kurs om musikfeminism och Susan McClary och sånt som var en ögonöppnare för mig. En bra gästlärare som sedan slutade.
Vårterminen: en enda lång koma. Min avtagande entusiasm, lite upp, lite ner.
En otroligt bra barockkurs, ett uppvaknande när det gäller barockmusik. Passacaglia och sånt. Många besvikelser, såna där gästlärare som inte tillför nåt riktigt. Ens eget klagande därpå som inte gör nånting nåt bättre. Otroligt nog helt godkänt och allt i ett prov med steganalys. "Jag skulle säga att stycket har en viss funktionsharmonik även om inte direkt I, IV, V, I är använt (utan I, VI, IV och VII i versen)" och att man menar nånting med det. Blablabla.
Återkommer.
måndag 7 februari 2011
If you are a woman playing music - get used to it
Jaja. Jag svor på att jag aldrig aktivt skulle börja klaga på gubbar och musik för att det är så slitsamt. Men nu då jag spelat med män/pojkar/gubbar/whatever en tid samt i skolan är så gott som omgiven av karlar hela tiden, kan jag konstatera; if you are a woman playing music - get used to it!
När vi spelar:
I princip gäller det för mig att konstant vara bäst och kunna allt, då blir det inga problem.
Om jag föreslår nånting ska det alltid tas med en viss skepticism. Hmm, ja kanske. Föreslår jag en radikal förändring ska dom automatiskt vara emot. Först ska dom få testa om det funkar, sen kan dom ta ställning. Inte kan ju "hon" veta hur ackorden går i en låt sådär bara.
När det gäller ljudlandskap och sånt så antar karlar att dom automatiskt har bättre förståelse för hur sånt fungerar. Likaså med effekterna på instrumenten. Min åsikt om sånt är automatiskt fel. Eftersom jag antagligen inte förstår hur sladdarna ska kopplas så kan jag inte heller ha åsikter om ljudet.
I skolan:
När det kommer till musikanalys där jag är enda flickan i klassen, så blir mönstret såhär: saker förklaras kort och gås inte igenom från grunden. Den som inte hänger med håller tyst och är det någon som undrar något, ska han efter en kort förklaring direkt få en aha-upplevelse och sen pratar man inte mer om det. Det är helt tydligt pinsamt och käringaktigt att bara inte förstå hur nånting fungerar. Sånt tar man reda på själv hemma i smyg.
När vi spelar:
I princip gäller det för mig att konstant vara bäst och kunna allt, då blir det inga problem.
Om jag föreslår nånting ska det alltid tas med en viss skepticism. Hmm, ja kanske. Föreslår jag en radikal förändring ska dom automatiskt vara emot. Först ska dom få testa om det funkar, sen kan dom ta ställning. Inte kan ju "hon" veta hur ackorden går i en låt sådär bara.
När det gäller ljudlandskap och sånt så antar karlar att dom automatiskt har bättre förståelse för hur sånt fungerar. Likaså med effekterna på instrumenten. Min åsikt om sånt är automatiskt fel. Eftersom jag antagligen inte förstår hur sladdarna ska kopplas så kan jag inte heller ha åsikter om ljudet.
I skolan:
När det kommer till musikanalys där jag är enda flickan i klassen, så blir mönstret såhär: saker förklaras kort och gås inte igenom från grunden. Den som inte hänger med håller tyst och är det någon som undrar något, ska han efter en kort förklaring direkt få en aha-upplevelse och sen pratar man inte mer om det. Det är helt tydligt pinsamt och käringaktigt att bara inte förstå hur nånting fungerar. Sånt tar man reda på själv hemma i smyg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)