Jag försöker läsa en tjock bok om klassisk musik och i den nämns ibland spännande namn. Ett av de här namnen som dök upp är Olivier Messiaen, fransk kompositör som levde 1908-1992. "Olivier Messiaen lade tonvikten vid egendomliga rytmer och mysticism i sina verk "..." står det, och det måste man ju kolla upp. (ur Klassisk musik av Phil G. Goulding)
När jag sätter på Le banquet Celesté från 1926 från Spotify blir jag direkt förstummad, sådär som att man bara måste sitta ner och låta sig föras hän av det man hör. Det är därför jag tvingas skriva ner något om det. Det är nedtonad orgelmusik som inte försöker något. Långt uthållna ackord och sen svängningar som påminner mig om nån film, nån såndän mörk film som det mest regnade i.
Jag hör vidare och det blir mera piano, mer experimenterade men fortfarande ganska fritt, riktningslöst.
Gobben tillhörde inte någon särkild riktning, utan hade sin egen stil, läser jag i Wikipedia. Hans mamma skrev poesi medan hon väntade honom och förutspådde att han skulle bli konstnär. Messiaen som själv var starkt katolskt troende (!) sade att dikterna till en viss grad har lagt grunden för hans liv.
Nåjo, sen när man hör Oiseaux Exotiques så tycker jag att det nu blir lite artsy-fartsy warning här. Inte för att jag ska komma och säga vad jag tycker att kända kompositörer borde ha gjort, men eftersom Messiaen fascinerades av fågelsång och ville inkorporera fågelsång i sina verk vill jag ställa mig frågan; kan man inte låta fågelsången vara istället?
Jag tycker det blir lite fånigt när man ska härma och låta som fåglar med piano, flöjter, trianglar och slaginstrument medan fåglarna gör det helt automatiskt utanför. Som experiment är det väl skitroligt, men hallå, jag ska faktiskt sitta här och lyssna utan att få vara med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar