Jag var på konsert igår, det var jazz, lite improvisation, lite folkvisor och sånt där, på trombon, piano och trummor. Alla som spelade var aktiva yrkesmusiker. Ibland när såna här på sitt områda kunniga mänskor uppträder, så blir det bara skit. Nu kommer jag igen här och kritiserar sånt som jag inte vet något om, men jag anser att man nu som musiker 1) ska komma med något originellt, åtminstone försöka, så att folk minns och vill se en igen, 2) ska utmana sig själv och prova på nya sätt att spela, få influenser från olika håll och vara i ständig utveckling.
När jag såg på den här ensamblen igår och såg hur de spelade, var jag konstant underwhelmed, vad det nu sen kan heta på svenska. Jag visste att inget utöver det förväntade skulle hända. Kompositören hade till och med komponerat inom de ramar för vilka han har lärt sig "kompositionens grunder" eller nåt liknande. Till och med när man är avantgardistisk, ska man tydligen hålla sig inom avantgardismens genre.
Sen det här med improvisation. Jag anser att bara såna som vågar improvisera på riktigt och som nästan får en religiös upplevelse av det, behöver uppträda med improvisation. Igår lät improvisationen bara som en rutinmässig övning. Först pianot, sen trombonen, sen trummorna. Jag förstår att det måste finnas ett system fast man ska ha fria tyglar, men ändå. Gör nånting spännande då när du får ditt solo. Dra inte samma favoritgrej opponer.
Sen drog dom mitt i allt en strof av En sjöman älskar havets våg i en improvisation och jag såg en tant le igenkännande. Huvudnickning, "den där vet jag." Sätter dom in såna där banala valsstrofer så att "vanligt folk" ska känna sig musikaliska och uppmärksamma?
Och vad är det med jazzmusiker och utbildade musiker överhuvudtaget och dessa evinnerliga svenska visor som det alltid konstnärligt ska traggas opponer med? Kan dom inte göra en jazzimprovisation av Smack my bitch up snart? Måste vi alltid höra Ut i vår hage och Visa från utanmyra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar