Så är det konsert på Sibeliusmuseet igen. Jag är lite uppspelt för att det står Bach, Beethoven, Chopin och Ravel på programbladet. Kalle Perksalo ska spela och det namnet har jag hört. Jag är ny musikvetare. Det här ska vara som att lyssna på en lektion i musikhistoria, gratis. Das Wohltemperierte Klavier ska vara ett av de mest inflytelserika verken i den västerländska konstmusikens historia.
Kalle börjar spela och musiken tar mig tillbaka till lågstadiets pianolektioner. Das Wohltemperierte Klavier är så tråkigt så jag hinner gå igenom hela mitt kylskåps innehåll flera gånger, från framdörrens hyllor till det bakersta facket. Ost, chilisås, ketchup, lök och så vidare. Under tiden spelar Perksalo, underbarnet taj-dajdajdaj-da-da-da-da-da. Den låter mest som da-da-da-da-da, den fugan.
Beethovens opus nr. 30 är intressantare, det kommer lite mera olika ljud ur flygeln, men jag börjar tycka synd om Kalle. Han är bara 19 år. Han snörvlar som om han var förkyld. Mellan styckena rullar han axlarna som verkar vara styva, han suckar, och så spelar han nästa sats. Det är som om hela hans person mest ber om att ta honom därifrån, "varför började jag inte spela ishockey istället? Nu måste jag åka land och rike runt för att spela för tanter som klappar och ler vad för skit man än spelar."
Mot slutet av konserten börjar Kalle ta i lite mer så att man förstår att han förstår att konserten snart är slut och han får gå hem, jee. Ta av sig de obekväma byxorna.
Tack Kalle. Gör aldrig vad dom säger. Gör vad du vill istället.
