If you are a woman playing music - get used to it

Jaja. Jag svor på att jag aldrig aktivt skulle börja klaga på gubbar och musik för att det är så slitsamt. Men nu då jag spelat med män/pojkar/gubbar/whatever en tid samt i skolan är så gott som omgiven av karlar hela tiden, kan jag konstatera; if you are a woman playing music - get used to it!

När vi spelar:
I princip gäller det för mig att konstant vara bäst och kunna allt, då blir det inga problem.
Om jag föreslår nånting ska det alltid tas med en viss skepticism. Hmm, ja kanske. Föreslår jag en radikal förändring ska dom automatiskt vara emot. Först ska dom få testa om det funkar, sen kan dom ta ställning. Inte kan ju "hon" veta hur ackorden går i en låt sådär bara.
När det gäller ljudlandskap och sånt så antar karlar att dom automatiskt har bättre förståelse för hur sånt fungerar. Likaså med effekterna på instrumenten. Min åsikt om sånt är automatiskt fel. Eftersom jag antagligen inte förstår hur sladdarna ska kopplas så kan jag inte heller ha åsikter om ljudet.

I skolan:
När det kommer till musikanalys där jag är enda flickan i klassen, så blir mönstret såhär: saker förklaras kort och gås inte igenom från grunden. Den som inte hänger med håller tyst och är det någon som undrar något, ska han efter en kort förklaring direkt få en aha-upplevelse och sen pratar man inte mer om det. Det är helt tydligt pinsamt och käringaktigt att bara inte förstå hur nånting fungerar. Sånt tar man reda på själv hemma i smyg.