Beethoven

Lyssnar på Beethovens Grosse Fuge (op 133) som han skrev efter att han hade blivit döv på 1820-talet. Enligt Natur och Kulturs musikhistoria hade de dåtida lyssnarna mycket svårt att ta till sig Beethovens sista stråkkonserter, och man ansåg att han hade "överskridit gränserna för vad som var tillåtet och förståeligt."

Ok, detta blir mitt första trevande försök till nån slags fån-analys. Jag vill skriva sånt som desperation och splittring, malande rastlösa violiner som monotont spelar på lalalalalalalala i slumpmässiga skalor. Så byter temat och det blir mer tadattadattada tadattadattada, men fortfarande denna splittring, som om han ville visa att han gav blanka fan åt dåtidens harmoniregler och sätt att bygga upp musik på.
Det är märkvärdigt att tänka sig att han faktiskt var döv när han skrev detta, i vissa skeden vill man fråga sig om han faktiskt hade en aning om hur det här egentligen skulle låta? Men det är klart att han hade det.
Beethoven var en spännande karl. I motsats till Mozart som först komponerade allt klart i sitt huvud och sedan skrev ner prydliga noter, är Beethovens noter fulla av kluddar, omändringar och noteringar (enligt Natur och Kulturs musikhistoria).
Mozarts verk är fler än 600 (enligt Köchels numrering (KV) vafan det nu sen är) och Haydyn gjorde ännu mer, men Beethovens opusnumrerade verk är inte mer än ca 135. Man får en känsla av att han aldrig var riktigt nöjd, och det är detta slags svårfångade missnöje jag tror mig höra i hans musik.