Lepistö&Lehti

Igår var det dragspelskonsert i Sibeliusmuseet, Markku Lepistö på dragspel och Pekka Lehti på kontrabas. Den här kombinationen kontrabas och dragspel är rätt fantastisk - dragspelet kan fungera som underliggande utdraget surr medan kontrabasen äventyrar och sen tvärtom. Så hade jag tänkt mig i alla fall, och nog var det ju lite så.
Men fan också, jag var inte berörd. Det är det här när musiker har studerat för mycket musik (kanske) och (kanske) omedvetet börjar följa ett visst mönster, tappar den egentliga inspirationen. Dom hittar på nån bra idé som skulle funka som sådan i princip hur länge som helst, men alltid ska nån sen tydligen tycka att "här måste du spela en melodi", där måste det "hända något." Dom nuddar vid det väsentliga, för att sedan förstöra allt genom att krångla till det och börja briljera.
Nu talar jag bara för mig själv, för det är tydligen sånt här som publiken älskar, eftersom folk efteråt klappade, hoade och berömde, köpte skivor och lovprisade. Och duon har turnerat i Köpenhamn, Tokyo och Shanghai så det här är liksom ett exempel på när det går bra för musiker. Trevliga är dom också och är bra på att prata mellan låtarna. Dom är helt enkelt väldigt lätta att tycka om. Jag kunde dock inte komma på ett tillfälle då jag hade satt på deras debutalbum, Helsinki.
Men man kan ju lyssna och avgöra själv: http://www.myspace.com/lepistolehti
Ofta blir finsk musik såhär utstuderad, effektsökande och förutsägbar. En låt hade Lehti skrivit medan han såg på soluppgången i Japan och det hade egentligen räckt med bara introduktionen till låten, för man visste ju redan hur den skulle låta. Långa stråkar, österländskt influerat tema. Låten börjar och så väntar man redan på att den ska ta slut.
Och sen det här som jag verkligen avskyr. När musiker ska "flippa" och börja slå kluster på sina instrument, vara "nyskapande, extravaganta, VÅGADE och lite crazyga." Jag menar varför? För att dom är så duktiga att dom törs? Det är inte som att musiken i sig skulle be om nåt sånt moment eller som att det fanns någon riktig motivation bakom det, förutom musikernas eget "tehdään tääll jotain ihan hulluu. Joo."

Låtlista:
1. Vainajalan tango - fina långa dragspelsstråk och suggestiv inledning men that´s it
2 Helsinki - fint tema, långsökt B-del
3. Sarastus - bra tema, för överarbetat igen
4. Caprice diatoni - teknisk svår låt, så Lepistö måste ta en lång paus efter att han hade spelat den. Imponerande, men so what.
5. G-bassolo - en låt som Lehti hade dedikerat till sin favoritsträng på basen - G. Vackert, inte berörande.
6. Silta - Bullerbylåt. Fin.
7. "Nyskapande" expressivt dravel
8. BORING
9. Eskolle - en vals som Lepistö hade dedikerat till sin 4-åriga son, som både skrattar och gråter om vartannat. Gissa om det budskapet gick hem? Nää. Inte alls.
10. Diatoni - BÄSTA LÅTEN: Inlevelse och uttryck, lite point i det hela, bra skriven låt.